Sida 96

röda. De läto henne svettas, slita och
släpa. Hon kallade dem sandloppor.
Envar, som besökt den Främmande kusten,



vet fuller väl att sandlopporna hör till
dess plågor. Likväl klev hon var morgon
ut på sin balkong, satt handen som
lur och ropade: Loppera, loppera,
loppera! Alldeles så plär jäntor och moror i
hennes hembygd ropa: Kollera, kollera,
kollera, kooom! Kollera komma, loppera
kommo. Från den vita sanden utanför
balkongen studsade de upp och ned, upp
och ned just som loppor. Hon klev över
räcket. De dansade omkring henne. De
slogo sig ned i en sandborg. De
utfordrades med karameller och saft. Runt
borgen stodo mödrarna, leende,