Sida 95

vetenskapliga, hon smyger sig intill henne,
hon börjar ett samtal, hon uttrycker
vissa farhågor, undrar, ber om råd. Rätt
vad det är sitter Lotten Brenner på
sandhögen, ett barn mellan sina händer.
Hon klämmer på barnet? Varför? Kanske
därför att hon till vardags är docent i
jämförande anatomi. Kanske för att
någonting göra. Kanske för att den lilla är
mjuk och varm och len. Hon blåser ett
moln av rök mot den tillbedjande
moderns ansikte och säger kort och
bestämt. Det är en bra unge, den håller
att ta i. Så går hon vidare. Mot nya
försåt.

En efter en, eller parvis eller
skockvis trugade man på henne barnen. De
stulo hennes tid, de smutsade ned den
blå och den gula, den gröna och den