Sida 91

land, reste sig, trampande vatten, och
befallde: Stenar! De skickligaste slungarna sprungo strax runt på
strandbädden, sökande svarta stenar, funno,
kastade en efter en. Hon tog sikte, dök,
kom upp med stenen, kastade den
tillbaka. Jublet växte, strandpiparna pepo
och viftade med sina mångfärgade
slöjor, småbadianerna rullade skriande runt
i vattenbrynet, vadarna dansade,
tumlarna piskade upp kaskader och mitt i
ringen stod fula Brenner grinande och
log, sträckte ut sina muskulösa armar,
eller korsande dem över barmen -
huvudfiguren i en muntert stilad
jättefontän.

En kanalje tycks ha förstört nöjet.
Med hatten i hand gick han omkring
bland de icke badande åskådarna, tog
upp kollekt. Skämtet lyckades bland de