Sida 90

hjord - i dagboken kallad badianerna
- tillhörde henne men hon tillhörde
icke hjorden. »Hon utan» tillhörde ingen.
Likvisst blevo hennes badtimmar snart
folknöjen. Då hon med kraftiga skutt,
nattrocken fladdrande, störtade fram
över dynerna mot havet, strömmade
badianer till, några djärva vadare följde
henne ut på halvgrunt vatten, enstaka
tumlare ända bort till Sälklippan. Hon
kravlade uppför klippan - inte olik en
klättrande jättekrabba - gick fram till
stupet, lyfte armarna till språnget.
Småbadianer skreko och piskade vattnet med
sina små nävar, tumlarna tumlade,
vadarna togo i ring och dansade till
hennes ära, då den frustande munnen, de
blinkande ögonen och den platta
hjässan med kvinnans skönaste prydnad åter
döko upp ur djupet. Hon sam in mot