Sida 89

Kroppsligen slet hon som en slav. Stödd
på en bockhornad knölpåk med snuggan
i munnen strövade hon oförtrutet av och
an, upp och ned bland dynerna,
svettades och bolmade. Hon gick med
kraftiga steg bland de badande, blicken ofta
riktad mot skyn. Var hon gick fram
uppstod blånader och verop. Hon sa:
Blås på det, så går det över! Klev
vidare. Så småningom tog man varning,
rullade snabbt åt sidan eller kravlade
in i sin befästade strandborg, när hon
nalkades. I trots härav steg för varje dag
hennes folktycke. Hon skaffade sig icke
några bestämda vänner, knappast
bekanta - undantagandes kocken. Varför
skulle hon ha gjort det? Hemma hade
hon vänner och bekanta. Hon prisade
Vår Herre som skapat den främmande
kusten och det badande folket. Denna