Sida 400

vi skrattade, vi tre muntra jäntor. Nu
har de andra båda gått, nu är jag ensam
igen, nu är det tomt och tyst i min
gamla kula -

Hon stoppade pennan i torkaren, sköt
arket åt sidan. Hon la armarna på
bordet och huvudet mellan armarna. Varför
detta? Grät hon? Just som Kanaljen,
Blinkmånsen, pojkvasken gråtit?
Ingalunda. Hon var trött. Men hennes
kullriga axlar skakades inte av snyftningar,
huvudet vilande på den trubbiga,
tillplattade näsan, skalv icke, på den
kupiga hjässan tronade stilla, ordnad och
blygsam kvinnans skönaste prydnad.

Sakta skruvade VÃ¥r Herre ned
höstkvällens skymning till mörker, lämnade
den fula i fred.