Sida 397

Likväl icke lång stund. Hon började
stöka omkring i rummet granskande och

finnande att allt var vid det gamla. DÃ¥
kurrade hon belåtet och snörflade
förnöjd. Hon öppnade fönstret för att
bättre betrakta sin vän kastanjen: hon
sträckte sig så långt hon kunde för att
vidröra bladen och nu då de voro
utvuxna och snart skulle falla lyckades
hon verkligen snudda vid prakten.
Hon stängde åter fönstret och satte sig vid
skrivbordet, tog fram papper och bläck
ur lådan, som en gång gömt både kära
pappas festmåltid och blinkmåns, ringen.



Käre Kanalje, skrev hon, jag har väl
i all min tid inte haft en så munter