Sida 387

kusten, fick åter makt med honom. Han
hade flytt den fagra och föll den fula
till. Han höll av henne. Älska? Det är
en nyck. Hålla av är någonting helt
annat, det rotar sig i förnuft och
vänskap. Han älskade ingen, absolut ingen.
Men han höll av denna ärliga, goda själ
som betraktade honom med ödmjuka och
ömma blickar -

Visst borde de gifta sig?

Han misstog sig fullständigt på
uttrycket i de gröna ögonen. Där fanns i
varje fall ingen ödmjukhet, snarare hat
och trots. Fast inte gällde det honom,
husch nej! Hennes stickande små ögon
tindrade, hon betraktade hans mun, hon
såg hans näsvingar skälva, hon såg
honom, in i ögonen. Han blinkade och