Sida 386

han kränkt henne, drivit med henne, att
hon verkligen haft rätt den gång, hon
kallat honom lymmel. Brenner fick det
tvivelaktiga nöjet att se honom rodna
som Lunsen, förvirras som en ertappad
lurk. Hela den hastiga händelsen som
förflyttat honom från den fagra
badianskan på den Främmande kusten till
denna trolskt fula flicka på fjället, blev
overklig och suddig. Han tappade
greppet över sina tankar, han kunde inte

längre erinra sig sina handlingar, sina
ord eller sina avsikter. Hon sa: Det är
nog bara som Johan skämtar. Jag är
ju så ful att jag knappt tål se mig
själv i spegeln -

Samma pojkaktiga trots, som
exploderat i flykten från den Främmande