Sida 385

aldrig skiljas, vi passa så bra för varandra.

Vet Lotten vad - vi borde gifta
oss -

Det sa han och stirrade ut i rymden,
oändligen långsynt, trånsjuk och trotsig.
Då hände det! Hon la sin hand sakta på
hans, hon sa lågmält och stillsamt:
Menar Johan allvar?

I detta ögonblick då en blinkmåns
borde ha blinkat som mest spelevinkigt,
en kanalje skrattat som mest kanaljigt,
tappade han fullständigt huvudet. Han
såg på henne och upptäckte för första
gången helt hennes fulhets okränkbara
majestät. Det är inte troligt att hans
tankar voro särdeles rediga. Troligen fick
han stört över huvud en känsla av att