Sida 384

inbyggare. Han prisade fjället, han prisade
ödsligheten, han prisade framför allt
Lotten Brenner. I hennes sällskap fann
han en angenäm ro, som sannerligen
ingen annan skänkt honom. Han nämnde
inte Rödhättans namn, antydde knappt
hennes person, lät blott förstå och
förstå omigen att en viss människa nu
äntligen kommit oändligt, oändligt långt
bort ifrån honom. Guskepris! Och
kanske var det därför han stirrade rakt
ut i rymden med oändligen långsynt,
trånsjuk och trotsig blick. Han
upptäckte och konstaterade att han i grund
och botten var en människoskygg natur.
Han hatade sällskap (som inte kände
Rödhättan!) och trivdes med få. Kanske
bara med en, kanske bara med Lotten.
I sanning, det var upplyftande att höra
för en ful flicka! Han sa: Vi borde