Sida 317

Denna uppgift hade Ödet pålagt Luns
von Hancken. Ynglingen, vars väderkorn
var skarpt, hade redan närmat sig den
grupp, som fängslade det allmänna
intresset. Hans av iver och glad
sinnesrörelse skinande anlete stack blossande
fram i Brenners synfält. Idén föddes.
Hon reste sig hastigt och gick emot
honom med snabba steg. Kaschmiren
fladdrade bakom henne som ett stridsbaner
eller en segergudinnas vingar. Hon
stannade framför Lunsen och dängde honom
en örfil.

Den formidabla kraften i detta slag
var ett taktiskt missgrepp föranlett av
den mäktiga, svårdämpade glöden i
hennes inre. Ynglingen skrek aj! och vek
vettskrämd tillbaka. Hon slog hastigt
armarna kring hans hals och viskade till