Sida 314

Brenners bord - hennes, hans, deras -
kom i loj prakt, i sakta mak, skön,
utmanande och uppseendeväckande
Rödhättan. Brenners öron började brinna.
Hon hälsade den sköna med ett brett,
nästan kärleksfullt leende. Vi måste
tillstå att hennes leende var en ren och
skär förfalskning, ett mimiskt bedrägeri.
Det var ett skyddande leende. Hon
räckte »rivalen» handen. Rödhättan
betraktade henne och hennes framsträckta
hand som om hon ingenting betraktat.
Hon vände sig till Markurell, som
förblev sittande med blicken oavvänt fäst
vid hennes blanka opalfärgade ögon. Hon
sa, sävligt och tämligen högt: Nå, Johan,
har du bestämt dig? Jag vill ha ett
svar. Han drog djupt efter andan,
svarade lugnt: Varför orda vidare om
saken? Den är avgjord. Hon höjde