Sida 310

Tack, tack! Tack för mig, tack! Samtidigt
knöt hon med resoluta knyckar sin
hårknut, som gått upp. I apoteosens höjd
hade kvinnans skönaste prydnad hängt
som en tunn och sliten, glanslös slöja
över det blossande ansiktet.

Hon var tacksam. Avskedsfesten hade
blivit en underbar fest, väl värd att
antecknas i den Främmande kustens
annaler och än mer i Lotten Brenners
dagbok. Stipendiaten Brenner behövde
inte skämmas för den berättelse hon
i sinom tid skulle avgiva. Hon var
tacksam särskilt mot barnen. Hon tänkte:
Husch ja, odygdspåsarna, oteringar,
rackarungar - utan er hade ferierna
inte varit mycket värda! Eljest hade
det nog blivit jämnstruket. Hon var mer
än tacksam. Glädjen började kvälla och