Sida 309

Brenner, strödde, slängde, dängde
blommor mot hennes stackars ansikte med
de blinkande grodögonen, öste blommor
över henne, gned henne med blommor,
pressade ned henne i blommor. Husch!
skrek hon. Uschuschuuusch! Jag kvävs!
Men de övade ingen barmhärtighet.
Inbyltad i blommor släpades hon upp på
estraden. Yran grep de vuxna. Fyrtio
småbadianer och lika många stora togo
i ring kring denna förkrympta men
stöddiga, fula men blomsterdränkta
majstång! Svartingen grep henne bakifrån
kring höfterna och lyfte henne med sina
vidunderligt muskulösa armar högt över
deras huvuden. Apoteosen var fulländad.
Från denna upphöjda plats, sprattlande,
skrattande och fäktande (hon var
nämligen kittlig) kunde hon än en gång
tillropa badianerna sitt något enformiga: