Sida 215

ryckvis uppdragen. Grimasen markerade ett
leende. Plötsligt glömde han att
markera. Han knep ihop läpparna, vidgade
ögonen som då man betraktar någonting
oväntat, häpnadsväckande och hemskt.
Så ordnade han åter grimasen, vätte
läpparna med tungan, fortsatte:

Ni förstår. Jag vill gärna stanna. Men
jag orkar inte stanna med den känslan
att jag är till besvär. Besvär? Nå ja,
besvär och besvär. Jag har nuförtiden så
litet reda på hennes tycken och
önskningar. Hur orimligt det än kan låta -
jag tror att ni känner dem bättre än jag.
Alltså ber jag er - ni förstår - om
det inte är olämpligt - att ni sonderar
terrängen. Väninnor emellan är det
kanske lättare. Än för mig. Jag menar -
om det faller sig så - om ni finner