Sida 210

kraniet, spänd, småsprickig. Smala
polisonger, mörkbruna, gråsprängda, ramande
ansiktet, ögonen blänkte som guldhinnor.
Plötsligt såg han upp på henne och log
med långa, vita tänder. Han klappade
henne på handen. Det förvirrade henne
värre och än värre skulle han förvirra.
Han sa:

Det är inte så lätt att be en främling
om något, som måste te sig rätt
förbluffande. Men jag vet inte - jag tror
knappt, att ni blir alltför häpen. Det är
några små motsägelser - ytterst små -
som kommer mig att tro ...

Han tystnade för ett ögonblick,
fortsatte hastigt men lugnt, ivrigt men utan
oro: