Sida 209

Markurell. Hon mumlade: Ã…, verkligen? Det
visste jag inte. Han sa: Ã…, verkligen?

Gummiskon på hans käpp studsade
oavbrutet, mjukt och tyst mot hällen.
Det föll henne in, att hans tankar också
måtte studsa oavbrutet, mjukt och tyst,
mot en hård häll. Hon uppgav att vara
listig. Allt fick komma, som det föll sig.
Blott för konsekvensens skull tillfogade
hon: MÃ¥nga bekanta har jag inte. Herr
Markurell är egentligen mitt enda
sällskap - han och er fru. Vi tre ha hållit
ihop.

Det sa hon och teg. MÃ¥sarna skrattade,
tärnorna gnällde gällt. Främlingen satt
framåtböjd över den dansande käppen.
Hans ansikte var smalt, tunt, gult som
en elfenbenskamé; huden låg tätt till