Sida 208

gode gud giv mig en ingivelse! Hon
svarade: Jag har ett par landsmän. Såg
ni honom inte i vattnet. Det är en tjock,
drullig pojke, som jämt hänger efter mig.
Jag antar att folk skrattar åt oss båda
tjockisar, riktiga parhästar. Jag känner
nämligen hans mamma. Jag tror knappt
att er hustru känner honom. Det är en
liten god och beskedlig människa och
jag har lovat att ta hand om honom.
(I dagboken skriver hon: Jag ljög och
talade oredigt. För övnings skull.)

Främlingen log och sa: På beskrivning
verkar han inte särdeles trevlig. Vem är
den andre? Den andre? Frågans
bestämda form gjorde henne vimmelkantig.
Hon svarade fumligt: Den andre - det
är ju Markurell. Han sa: Jag antar, ni
föredrar honom? Jag känner herr