Sida 199

Dramat, knappt börjat, rörde honom
mäktigt. Han var patetisk för Lottens
räkning och förtjust för sin egen. Han
sa till sig själv: Det här blir
någonting att berätta för min lilla mamma.

Till Lotten sa han:

Inte vet jag, vad Lotten vet. Men jag
vet, att fula veta mer än de vackra.
Därhemma komma flickorna till mig och
anförtro mig sina ömma bekymmer. De
säger: Dig litar jag på. Varför det då?
Därför att jag är ful! Luns har inga,
aspirationer. Han vördar smärtan, därför
att han själv är olyckligt kär.
Lyckligt kär kan han nämligen inte vara. Han
är tacksam, om en vacker flicka skänker
honom sitt förtroende. Högre än så lär
han inte vänta. Jo, jo, Lotten lilla! Luns