Sida 196

Hon mumlade:

Jag känner inte Markurell.

Ynglingen sa:

Det var starkt. Det var magstarkt.

Vinden väste över hällen, Lotten
huttrade, tärnorna jämrade, måsarna
skrattade. Den fete ynglingen låg lugn i
mossan, skyddad för vinden, försänkt i sina
meditationer. Han tycktes tala för sig
själv, han sa:

Hon känner inte Markurell. Hon
förföljer honom om dagarna och jag antar
att hon drömmer om honom nattetid.
Men känner honom gör hon icke. Hon