Sida 192

Han tyckte inte att det var lugnt och
fridfullt. Vinden ven, strandskatorna
jämrade, måsarna hånskrattade,
Brenner stånkade ur sitt beklämda bröst. För
resten hade Lunsen kommit till
stranden för att roa sig. Han sa: Jag tycker
om vackra, glada jäntor, jag. Det är min
likör, som man säger. Här har jag bara
Lotten och allt hennes stånk.

Emellertid följde han henne, dels för
släktskapens skull, dels därför att de
vackra jäntorna inte ville veta av honom.
Varje morgon såg strandens folk dem
båda kappsimma frustande ut mot skäret
och på alla fyra äntra den skrovliga
klippan. På avstånd liknade de tvenne
jättemolusker med randiga kroppar,
köttiga, kraftiga, rödlätta armar eller ben.
Första dagen sa badianerna: Brenner