Sida 184

Brenner den fule och fattiges vackraste
arvelott, svår att uppbära men där den
uppbäres, stolt och ädel.
Rättfärdighetskänslan, som den vanlottade lyfter till
skydd över eget huvud, sträckes ut över
alla dess likar. Vända dig ryggen? Har
folk vänt mig ryggen? Bevars, ibland.
Inte ofta men så pass ofta att jag vet,
hur det känns. Har blinkmåns vänt mig
ryggen? Inte. Jag skulle tro tvärtom.
Han är vänlig mot mig. Har jag rätt att
vara ovänlig mot någon? Mot min egen
släkting, trusserulten? Hon sträckte ut
handen, sporde: Hur var namnet? Han
sa: von Hancken, Lorenz. Hon tog hans
tjocka svullna näve, yttrade: Jag hade
på känn att vi släktades. Säg Lotten,
säg Lotten. Tack.

Hon hade gjort sin plikt, hon hade