Sida 291

med Lotten! Inte skvallra! Det är
förbjudet.

Småbadianerna hade ryckt fram, de
halvnakna små kropparna kransade
estraden, skälvande av iver. Svartingens
ansikte blev sorgmodigt, han pustade,
suckade, snyftade, torkade krokodiltårar.
Brenner, som icke mindre än
småbadianerna darrade av iver, undran och nöje,
förstod genast att här skulle uppföras
någon liten komedi. Svartingen började
jämra över samma tema som nyss. Hans
vita duva hade övergivit honom. Han var
en ensam och olycklig yngling. Vem ville
dansa med honom? Vem i hela vida
världen ville dansa med en ensam och
övergiven? Sådan var komediens enkla
uppslag. Brenner missförstod. Hon kände
på sig att nu var det hennes tur.