Sida 288

ur det vita tältet, Han huttrade, han
frös, han grinade och fnös, han gned
kinder och näsa med händernas flator.
Plötsligt gav han till ett gallhej:
Huschuschuschusch! Han sprang omkring
stolberget med lätt böjda knän, armarna
krökta, händerna knutna. Med ens tog
han sats, i ett nu hade han äntrat det
vacklande berget. Lotten brummade:
Huschuschusch, det var bra!
Småbadianerna gåvo från sig ett gällt visslande
måsaskri: huiiiiii. Ingen människa med
någon fantasi kunde misstaga sig på vad
han föreställde, där han stod på
toppen av berget, balanserande, med
armarna sträckta över huvudet rakt upp
- ett levande utropstecken. Huschusch!
Han föreställde Lotten Brenner på
Sälklippan!