Sida 285

han sa: Det är bittert att vara ensam,
det är mycket bittert när man ska dansa.
Han fällde näsduken och visade sina
trista, ödmjuka ögon. Hon log svagt och
i det leendet fanns intet gyckel. Hon
tänkte: Besynnerligt, svartingen, här
sitter du och jag och gyckla. Varför du är
sorgsen vet inte jag och får aldrig veta.
Inte heller skulle det tjäna någonting
till. Jag vet att du är sorgsen som jag
och här sitta vi båda och gyckla. Rätt
så, kära svarting, så är det och så bör
det vara.

Hon lyfte sin trubbiga hand med de
knubbiga fingrarna spretande som en
dockas. Hon strök honom smeksamt över
den bronsfärgade kinden.

Den halvt ofrivilliga smekningen