Sida 274

Hon sken upp, missmodet vek. Hon
såg sig åter käckt omkring, grinade och
mös. Ingen besvarade hennes blickar.
Men när hon nu gick fram till bordet vid
estraden - det enda, som saknade
blommor - märkte hon fuller väl att folk
förstulet iakttog henne. Det oroade henne
mycket och roade henne mer. PÃ¥
bordet vid estraden låg mycket riktigt en
lapp med Markurells namn. Hjärtat fick
frid. Fest eller gyckel - i varje fall
skulle han komma. Allt annat blev
betydelselöst. Hon muttrade: Tur för
Kanaljen att han kommer, si! Eljest hade
jag blivit ond, si! Man låter inte en
dam vänta.

I detsamma gjorde hon ännu en
upptäckt. Vid ett bord några meter
därifrån satt Främlingen och tvillingarna.