Sida 261

Försvinn lille Luns, innan det
smäller. Du får gärna tala illa om mig, men
du säger inte ett ont ord om Johan.
Minns det, Luns. Vill Johan göra narr
av mig, så har han något skäl, som vi
inte förstå. Och har han inte något skäl,
så är det bra ändå. Det är skillnaden
mellan honom och dig, Luns lille. Envar
sin arvelott.

För en gångs skull ljöd från hennes
mun kära pappas trista och ödmjuka
språk som ett övermodigt rop av triumf.
Lunsen kisade mot henne genom de
färglösa ögonhåren, grymtade och
rultade bort genom korridoren, utför
trappan, genom hallen - alltjämt
grymtande.