Sida 260

träsk av melankoli och kväkte som en
groda: Maarkurell, Maaarkurell - ja,
honom tycka flickorna om! För att inte
tala om gamla fjollor och kusin Lotten.
Tjo, Maaarkurell. Han är en gentleman.
Jag ska säga Lotten en sak - Markurell
är förbanne mig inte mer gentleman än
jag. Det är ingen skillnad.

Den fete fakiren hade lyckats söva in
henne i en mardröm. Hon kände en
virvel av hånskratt kring sin klumpiga
gestalt, sin osmidiga, futtiga, fattiga
person. Hon kände sig som en pladaska.
Lunsens sista ord åstadkom en otydlig
men märklig förändring. Hennes hjärta
svällde plötsligt av en glad ödmjukhet,
som kännetecknar modiga bekännare av
en eller annan helig trossats. Och hon
bekände, sägande: