Sida 10

kasta sig över den på golvet i
majestätisk ro sittande Ludwig, tystnade och
stillnade de plötsligt. Än från den ena,
än från den andra smögos skygga
sidoblickar till kamraterna, sakta granskande
dem i smyg från hjässan till fotabjället.
Korsades tvenne sådana blickar,
uppstod på båda hållen ett slags
kortslutning och blickens gnista slocknade,
likväl blott för en sekund. Snart tändes den
ånyo och riktades mot ett nytt mål.
Tystnad rådde och i denna tystnad
kunde den finkänslige ha förnummit en
första kvalmig fläkt av ömsesidig
misstro och motvilja. Ludwig, lugn som en
tronande Buddha och med det lilla
juvelskrinet alltjämt i sin upplyfta högra
hand, betraktade dem med blida blickar.
Slutligen bröt han tystnaden, sägande: