Sida 108

Brenner reste sig. Kanaljen böjde sig
hastigt fram för att stödja. Hon gav
honom en kraftig puff med armbågen,
drog upp Lieschen ur sanden, drog upp
Luciechen, behöll deras händer i sina.
Rödhättan sa: Min man anser att det är
hans barn och jag kan inte ge bort dem.
Men jag kan låna ut dem. Om det är
lämpligt för dig?

Hon betraktade oavvänt sin kavaljer.
Nu hände någonting besynnerligt:
Kanaljen rodnade! Man skulle knappt tro,
att kanaljer kunna rodna. Men han
rodnade och svarade vresigt: Lämpligt?
Mig är det likgiltigt. Det är inte mina
barn. Brenner sa: Kom småttingar! Jag
har mera karameller.

Så började den lissilustiga tiden.