Sida 158

trusserulten, ensam som förut, däst som
en padda, röd ännu av förargelse eller
blygsel eller av den tömda groggen. Hon
tänkte: Min arvelott? Hon sa i sitt stilla
sinne: Frid yngling! Peccata tibi
condeco, juvene!

Från dansen går hon ensam till hotell
Atlantic, går utmed stranden, som är
tyst och tom. Lata, långsamma vågor
slicka som tungor sanden, suga i
rännilar myllrande korn. Plötsligt får
hon en vision. Framför henne på lösan
sanden reser sig ett rött, förfallet hus,
smutsrött, mörkrött som levrat blod.
Kring stå buskar, risiga syrener,
mossiga aplar och körsbärsträd. En man
kommer, lågväxt och bred, i grå
långrock, en sliten skinnluva på huvudet.
Han stöter sin käpp hårt i marken och