Sida 157

fyra - alltjämt med kanaljen Johan
Blinkmåns Markurell. När han bjöd upp
för femte gången, grinade hon från öra
till öra, sa: Jössus, människa, ni låter
ju inte de andra pojkarna komma fram.
Han svarade: En annan gång. I kväll
tror jag det är bäst att ni dansar med
mig. Hon slog armarna kring hans hals
(dansen var sådan) och gav sig åter i
leken. Badiandansens egendomliga
verkan uteblev icke. Hon liknade en
spelande fågel, blind och döv för
verkligheten. En gång skymtade hon ett
underbart skönt guldrött hår. Hon sa: Tro vad
Rödhättan tänker? Markurell svarade:
Naturen har skänkt Rödhättan alla goda
gåvor. Hon tänker inte.

Åter en gång vaknade hon ur
bedövningen, upptäckte nedanför estraden