Sida 149

överflyttas just på en illasinnad kanalje.

Hon satt en stund tyst med nedslagna
ögon, munnen putande förtrytsamt. Hon
kände sig ensam - ensam bland
badianer, dubbelt ensam bland landsmän. En
löjlig människa har inga landsmän, en
löjlig människa är en nation för sig, en
nation av tokiga infall, klumpiga
åthävor, skrattretande grimaser. Hon
betraktade fakiren som röd och pösande
av harm ren ångrade vad han sagt och
gav henne skulden, att han sagt, vad han

sagt. Hon tänkte: Skada! Trusserulten
och jag skulle ha passat bra ihop, lika
bra som blinkmåns och Rödhättan.
Envar sin arvelott. Trusserulten borde
varit min arvelott. Men jag blir utan.
Mankönet, som satt bredvid henne och