Sida 141

i skinnet. När den gorillaktigt muskulöse
svartingen, grymt grimaserande, höjde
sin kniv över den vita lillas strupe,
skrek hon till. Det är sant. Men hon
lugnade genast sin omgivning, sägande:
Karln skämtar - men det är inte
trevligare för det. Hon höll sig i skinnet
och vände sig bort från eländet. Hon
betraktade badianerna. Nyss hade
svartingens lekfulla bollande med den vita
lilla knappast lättat den förnäma ledan,
en viss five-o-clock-spleen.
Apachedansen fick ett gynnsammare mottagande.
Det vore förmätet påstå, att denna
spleen förflyktigats av innelyckta
lidelsers hetta. Likväl tycktes själva kalla
ledan uppvärmd till en ljum, loj
kittling i lemmarna, huvuden sträcktes
långsamt framåt, brösten insöpo begärligare
luften, som hetare silade in och ut