Sida 138

singlande, estetiskt dinglande ned mot
estradens kant. De varsnade de båda feta
fulingarna, deras mjölkglas och grogg.
Synen gladde dem. De nickade,
blinkade och logo. Brenner syntes smittad
av fakirens letargi, hon stirrade oberörd
framför sig, som om det vänliga, vackra
paret - det vackraste i salen - ej
existerat. Emellertid visar dagboken att hon
följde dem med spänt intresse. Det är
hennes anteckningar, som upplysa oss om
att paret var det vackraste. Vidare
skriver hon: När folk är hemligen kära,
skulle de inte dansa offentligen. Kanske
tro de, att de viska, idioterna. Men jag
ska säga dem, att de tala i högtalare.
För resten angick det inte mig. Jag hade
min trusserult.

Dansen upphörde, hon vände sig åter