Sida 132

jag kan inte med henne. Det är ett fall
av idiosynkrasi.

Nu gjorde svartingen sin sista konst,
slängde den vita lilla mot taket, fångade


henne i uppräckta händer, snurrade på
tåspetsen snabbt som en snurra med den
vita vilande på det svartknollriga håret.
Konst, då den är väl utförd, kan
försätta uppriktiga, sveklösa själar i en hög
stämning, som närmar sig extas. Den
goda värmlandsflickan hade sinne för
karlatag, muskelstyrka och smidighet.
Hon började själv trampa av och an,
vicka och svänga efter musikens rytm.
Helt litet dock, guskepris. Men hon
applåderade ursinnigt. Badianerna
applåderade blekt. Kanaljen sa: Varför niger