Sida 130

plötsligt uppstod i det sorlrika rummet,
visade bäst att hon redan var en känd
och betydande person. Hon blickade åt
höger, hon blickade åt vänster, hon
nickade åt mammor, vars barn hon
vallat. Det är behagligt att se vänner; man
känner sig inte så ensam. En guldsmidd
lakej bad henne ta plats. Hon klappade
honom på armen, sa: Hit med en stol då,
gubben lille. Jazzkapellet spelade upp.
Från bakgrunden indansade ett par
dansartister. Mannen var halvnaken, en
herkulisk gestalt, en egyptier med mörk
blek hud, negerkrulligt hår, platt näsa;
hans partner åter var liten, späd, blek,
blond och frysbart bar. Svartingen
svängde henne, svartingen slängde
henne, än över axeln, än under armen,
än över huvut, än mellan benen, släppte
henne, grep henne på nytt i ett språng.