Sida 362

dager. Hon dröjde några ögonblick stelt
sträckt på tå; så sjönk hon ned på
klackarna och gick bort till sängen. Han
hade kastat av sig rocken, låg framstupa
på sängen och höll med båda händer
kudden hårt tryckt mot ansiktet. Hon
satte sig på sängkanten, teg. Hennes
trubbiga, grovfingrade hand gled tungt
ned i hans hår, rufsade om och smekte.
Hennes arm låg över hans skuldror och
kände varje snyftning. Så tog hon
plötsligt ett hårt grabbatag i håret och vände
hans ansikte mot sig. Han gjorde skäl
för sitt namn: hans ögon glittrade och
blinkade, blinkade och glittrade. Hon sa:
Blinkmåns du, vad är det, som är så
svårt, att du ligger här och gråter som
en pojkvask?

Han betraktade henne så grymt och