Sida 361

kusten snarkar hon. Men mitt
jungfruliga gamla hjärta finner ingen ro. Jag
haver icke bevittnat kärlekens under och
därför undrar jag alltjämt om inte till
äventyrs undret skulle finnas
någonstans. På någon främmande kust. Snarka
ni småttingar, snarka ni barn! Ni vet
vad kärlek är. Det är bara de gamla och
oerfarna som vanka omkring och söka.
Husch ja.

Hon gick mot sitt rum men vände.
Hon muttrade för sig själv: Jag ska
titta på honom ett slag, när han sover.
Jag har aldrig känt mig god att titta
grundligt för skams skull.

Hon öppnade försiktigt dörren och
smög sig in. Persiennerna grönfärgade
morgonens grå och snart rodnande