Sida 358

äventyr. Men mer än så - den surmulne
ynglingen gav dem en skämtsam
anledning att sluta fred, att åter bli sams.
Det var det roliga i det roliga. De
skrattade, de skojade, de duade varandra
precis så länge att de kunde skiljas som,
goda vänner. Brenner pekade på sin kind
och yttrade barskt: Nu kyssar du mig
här och ber vackert om ursäkt! Om
ursäkt? För vad? Han kysste henne på
båda kinderna men bad inte om ursäkt.

Husch ja. Han gick in till sig och
hon vankade omkring i sin ensamhet.
Trött var hon men lägga sig kunde hon
inte. Hoppetosseriet hade skärrat upp
henne en smula. Kanske också kyssarna.
Husch ja. Leka kan man nog så länge
man är två, nojsa en hel timme om så
ska vara. Ensam är man den man är.