Sida 354

sinade vreden sakta men säkert ut i
sanden. Tröttheten och tomheten
återstod. Skammen också. Den löjliga
fulingens ferier slutade i ett fult och
löjligt futtigt uppträde. Hon snyftade till
och för att dölja snyftningen snöt hon
sig, kraftigt och rejält. Han sa: Ni är
trött och förkyld. Jag handlade kanske
orätt men jag var uppriktigt talat rädd
att hon skulle bereda er något obehag...
Hon? Rödhättan? Den förfördelade och
övergivna! Hon vände sina gröna ögon
mot honom i ett sista vredesutbrott, hon
sa: Blygs! Hur vågar ni att tala om
henne? Ni är en lymmel. Ni är
tarvlig. Han sa: Kanske det, kanske.

Så slutades den underbara färden, den
fulas ferier, Lotten Brenners enlevering!