Sida 352

återvände gång på gång i hennes tankar
och vreden steg i vågsvall efter
vågsvall alldeles som tidvattnets vågor vid
Sälklippan. Hon hatade hans fräckhet,
hans högfärd. Hon hatade än mer sin
egen otympliga narraktighet. Sin löjliga
viktighet! Hon hade spelat försyn,
ingripit i människoöden! Tack vackert!
Vad hade hon gjort? Hjälpt en onoslig.
pojke att bli kvitt en förbindelse som
inte »smakade»! Till tack hade han
kallat henne narr. Såtillvida hade han
rätt...

Plötsligt kände hon att vreden och
blygseln inte fick stiga längre. Ännu
några tankar om »sporten» och hon
skulle ha förlorat besinningen. Den
mäktiga vågen måste splittras i obetydliga
rännilar. Hon satte sig upp, kapprak