Sida 341

hyste en het och ädel ambition att tävla
med sin chaufför i dystert hjältemod.
Till sist sprack hon. Försiktigt (för att
inte irritera och framkalla olyckan) förde
hon munnen till hans öra och viskade:
Snälle lille karl kör inte så fort! Han
sackade; han muttrade: Ber om ursäkt.
För resten vill jag gärna komma fram
så fort som möjligt. Jag har sovit dåligt.
Jag är trött. Jag är nära att falla av
pinn.

I och för sig var chaufförens trötthet
knappast lugnande men gav henne en
viss överlägsenhet, som i sin tur gav
trygghet. Hon klappade honom
beskyddande på armen och yttrade vänligt: Vi
tar det så smått, så går det bra. Han
svarade en smula bryskt: Ã… i helsicke
heller! Vi ha minst tvåhundra kilometer