Sida 334

ära och då av en närmre
undersökning framgår, att ingenting bilistiskt
anmärkningsvärt inträffade, bör man
tillstå, att hennes resor varit få, små och
banala. En blinkmåns vid ratten hade
hon aldrig haft, ej heller hade hon känt
sig som prinsessa. Färden tedde sig först
vänlig och fridfull. Träd och byggnader,
alléer och parker, döda ting och levande
tycktes skynda henne till mötes för att
»just liksom vinka farväl». Hon vinkade
fryntligt och nådigt tillbaka. Färden var
fridfull.

Ända tills chauffören efter en
halvtimmes förlopp bröt tystnaden, sägande:
Min komplimang, doktor Brenner! När
Battwyhl skrev till mig och tämligen
pockande och fräckt uppmanade mig att
ta en smula hand om en landsmaninna,