Sida 330

halvannan timme. Den knappt tillmätta tiden
berövade ceremonien all värdighet.
Brenner, strövande omkring i de vida
lokalerna, sökande skoborstare och
direktörer, städerskor och piccoloer, envar
som kunde göra anspråk på hennes
välvilja - tedde sig just som en
förvirrad höna, jagad av en elak pojke.
Den elake pojken var herr Markurell.
Övertygad om att han eljest »lika gärna
kunde gå och lägga sig», släppte han
henne icke ur sikte, följde henne i
hälarna, klatschade med
chaufförshandskarna, smackade med tungan, manade:
Hoppla! Nu lunka vi vidare! Nu tar vi
nästa hinder! Hoppla! Man förstår, att
detta avsked skulle sakna värdighet. Hon
kilade på, andfådd och upphettad. Då
och då vände hon sig om, blixtrade med
de gröna ögonen och fräste: Schasa mig