Sida 244

skrämd. Lunsen, om han varit
närvarande, skulle tvivelsutan ha gjort
intressanta iakttagelser. Främlingens
skälvande lekamen var säkerligen offer för
en lika stark sinnesrörelse som
Brenners. Hans tunga lallade. Hon satte
honom på en stol. Genast blev han lugnare,
smålog och talade lätt och hövligt. Han
hade hört, att hon skulle resa. Själv
ämnade han resa redan följande morgon.
Han beklagade att han icke kunde
komma på avskedsfesten för doktor
Brenner. Säkert skulle den bli så
lysande som hon förtjänade. Han stödde
händerna mot knäna och bugade.

Så långt flöt talet lugnt men stockade
sig plötsligt. Han tycktes ha tappat
andan. Ren fyllde Brenner, orolig, ett
glas med vatten, då lika plötsligt talet