Sida 236

snälla och vänliga. Men det blir ett knog.
Jag har så många vänner.

Hon gjorde sig fin, hon sammanbragte
zebran och den gula, avdämpade färgen
med kaschmir och stack ett knippe
förgätmigej i barmen. Så smyckad, med
den nytvättade blinkmåns gnistrande på
handen, gjorde hon sin märkliga
eriksgata, släpande med sig den grymtande
Lunsen. Varhelst hon såg ett bekant
ansikte i en strandborg eller bland de lata
grupperna på sanden, gjorde hon halt,
skakade hand, sa: Tiden går! Nu bär
det av! Tack för mig, tack, tack! Denna
ovanliga och högtidliga avskedsceremoni
förbryllade badianerna. De upprepade:
Tiden går. Ska ni fara? Så tråkigt. Hon
sa till Lunsen: Där hör du! Folk tycker
det är tråkigt att jag far. Badianernas