Sida 459

knä men reste sig genast. Ett nytt slag över
vänstra handloven kom honom att tappa lyktan.
Han bet ihop tänderna. Med fruktansvärt kraft
lät han ekpåken beskriva en vinande cirkel, men
träffade ingen. Nu började stenarna hagla över
honom från alla håll och kanter. Han skyndade
fram till asken, vars väldiga krona och famnvida
stam skymtade som en skugga i mörkret. Han
tog ryggskydd. En sten krossade hans högra öga.
Han slog, stötte, sparkade åt alla håll, dock utan
att träffa. Askens rötter flisades och knäcktes
som stickor under de broddade hälarna. Han hörde
fötter trampa, strupar flåsa. Slagen föllo från
höger och vänster, ett dovt oavbrutet dunkande. Så
småningom förlorade han känslan av smärta och
visste ej längre, vad som hände eller var han
befann sig. Han visste blott, att man ville förmå
honom att ropa och att han av någon bjudande
fast glömd orsak icke borde ropa. Det var dock
en redig tanke att hålla fast vid. Men plötsligt