Sida 457

Stenarna voro tvivelsutan ämnade åt mig. Jag
har redan några gånger varit utsatt för dylikt. Men
för att bevisa min oskuld lovar jag löjtnanten att
genast taga fatt på lymlarna, så att ni själv får
näpsa dem efter behag.

Och han gick. I förstugan upphanns han av
hustrun, som ville hindra honom. Han sköt henne
tämligen omilt åt sidan, brummade: Du pratar!
Förstår du inte att jag måste. Och skrattande
tillade han: Nu kan det vara nog med lämpor
och självbehärskning.

DÃ¥ sade hon:

Jag står här i dörren och det första jag hör dig
ropa springer jag ut efter hjälp.

Han gick på tå med långa, glidande steg. Han